Darkdaughter Publisher

Elsa inspekterade övervåningen. Allting luktade malätet.

Instängt.

Hon hade egentligen inte velat flytta hit till en gammal herrgård, men Oliver hade envisats. Då blev det så. Det var väl det minsta hon kunde göra efter… ja, efter sina snedsteg.

Hon passerade en spegel i sällskapsrummet.

Pannan rynkades. Hon backade tillbaka och lutade sig närmare den. Hennes reflektion hade en röd rand längs halsen, som ett strypmärke. Förvånat strök hon fingret över huden, men kände ingenting där.

”Oliver!”

”Mm.”

”Kan du komma och titta på en grej?”

Han suckade.

”Vad är det?”

”Ser du någonting konstigt?”

Oliver ställde sig bredvid henne. Hon blinkade till och stirrade på hans reflektion. Den var förvriden i ett urgröpt hånflin.

”Vad är det jag ska titta på?”

Elsa vände sig mot honom, bort från spegeln och kunde se att han inte log. Nej, han bara stod där och tittade frågande på henne.

”Vad ska jag titta på?”

”Ingenting.”

Oliver himlade med ögonen och gick därifrån. Klampande mot golvet. Elsa ignorerade honom och vände sig tillbaka mot spegeln. Där kunde hon se det där kalla flinet på nytt. Tills reflektionen helt hade krupit undan.

Och hon låtsades som att ingenting hade hänt.

Det hade hon alltid varit bra på.

Dagen efter stod Elsa och petade sig på halsen, medan hon tittade in i spegeln. Randen runt strupen hade vuxit sig större. Men hur mycket hon än petade så kunde hon inte känna någonting där. Bara de egna hjärtslagen som bultade allt snabbare.

”Vad gör du?”

Oliver klev fram bredvid henne. Hon drog sig lite undan och ville inte, men kunde ändå känna blicken flacka mot spegeln. Leendet väntade där. Mungiporna drogs isär av osynliga krokar. Ändå nådde aldrig flinet riktigt hela vägen upp till ögonen. Reflektionen tittade tyst tillbaka på henne.

Hon tvekade.

”Är du… är du fortfarande arg?”

Reflektionen log allt bredare.

”Va? Nej. Varför skulle jag vara det? Vi har ju pratat om det där. Du gjorde ett misstag. Eller, det var väl mitt misstag som inte var tydlig med vad jag menade med en paus.”

Oliver skrattade.

Spegelbilden gjorde inte det.

”Okej…”

”Är det bra så?” undrade han och strök hennes kind.

Elsa nickade bara och vände sig bort. Oliver tvekade, sedan klev han tillbaka och gick därifrån. Reflektionens leende försvann bort med honom, hela tiden vänd mot henne.

Den natten sov hon på soffan på nedervåningen.

Dagen efter skyndade sig Elsa fram till spegeln och tvärnitade. Hon skrek rakt ut. Händerna rörde sig darrande till ansiktet. Reflektionen visade hur halsen hängde sönderskuren. Svart. Ögonen var döda, dimmiga.

Hon slet åt sig en stol och smällde den rakt in i spegeln, som splittrades med ett kras.

Oliver kom springande.

Genom skärvorna kunde hon se flinet, bredare nu och rött. De vidgade pupillerna stirrade tillbaka på henne som feta skalbaggar. Hon fumlade till sig en spegelskärva. Tvekade, men såg flinet närma sig genom skärvan.

Hon högg den i Olivers hals.

Med blod bubblande ur munnen sjönk han ihop på golvet. Kroppen sprattlade mot skärvorna. Elsa flämtade lågt, darrande. Försökte samla sina tankar.

Sedan tittade hon ner på bädden med skärvor.

Där väntade den flinande reflektionen, omöjligt bred. Fast det var inte längre Olivers ansikte som tittade tillbaka på henne. Nej. Det var hennes eget nu. Och leendet växte sig allt bredare och bredare.

Medan en röd rand blommade ut över Olivers hals.